Min gode vän Peter skickade några oerhört hatiska sms häromdagen då han läst att Sanna Bråding bloggar från finkan. Peter var oerhört upprörd, med att rätt naturligtvis, då hon är oerhört pinsam.

Men en konstig känsla infinner sig när jag läser hennes blogg. Jag hatar henne inte och det känns konstigt. Jag borde ju göra det, jag hatar ju alla. Särskilt dumma pundarkändisar. Men, av någon anledning känns det inte som om jag vill strypa henne.

Tycker snarare det är lite fascinerande att läsa det hon skrivit. Om hur livet sett ut och hur hon hamnat i den situation hon gjort.

Men eftersom Peter är en god kamrat och jag naturligtvis vill dela hans hat som goda vänner gör. Så måste jag ju försöka hetsa upp mig lite. Men det enda jag hittar är hennes fåniga användande av ordet plit. 

Någon borde ju lära flicksnärtan att man behöver vara över 50 år, ha riktigt skabbiga sjömanstatueringar och ha dödat iallafall 2-3 personer för att få använda det ordet. Annars blir det bara tillgjort. Så, sluta försöka vara tuff!

Bah, det blev inte så hatiskt ändå. Förlåt Peter, jag håller med om att hon är oerhört fånig. Men av okänd anledning kan jag inte såga henne ordentligt. Jag tror vi får enas om någon annan dum jävel att tycka illa om tillsammans.