För någon vecka sedan publicerade aftonbladet, på sina debattsidor, det kanske roligaste, men mest efterblivna debattinlägg någonsin.

En skitunge vid namn Jenny Andersson grät ut om hur alla oförstående elakingar ropade emo efter henne. Och nu ville hon berätta vad det handlade om att vara emo.

Egentligen behöver man ju inte skriva så mycket mer än så. Dumbruden försöker förklara vad stilen ”fashioncore” är för något (folk som ser ut som idioter helt enkelt).

Hon berättar om vilka fina människor dessa emo-mongon är och jag vet inte om jag ska skratta eller gråta.

Jag gör istället så att jag publicerar ett citat, för att visa hur bränd bruden faktiskt är.

”Meningen med musiken är att den ska vara emotionell och ha känslor. Bakom varje trumslag, bakom varje riff ska det ligga känslor, som inte nödvändigtvis måste vara negativa. Sången kan vara skrikande, ibland viskande, men alltid oerhört emotionell. Skriken är inte ilskna, utan innerliga och desperata. Trummandet är det mest betydelsefullaste inom emo-musiken.

”

Vi skjuter för lite emo-kids i det här landet! (ge dem varsitt rakblad så kanske det löser sig ändå)